God Jul 2018 och det bästa nya 2019!

Jag kommer in från stallet och det doftar saffran från köket. Ida Fia har bakat lussekatter – fantastiskt goda kan jag avslöja. Om hon inte lyckats så väl inom grafisk design och foto/film – så kunde hon lugnt öppnat ett eget bageri/konditori med köande gottegrisar. Vi tar en kopp kaffe framför brasan och njuter av nybakade katter. Saffransdoften konkurrerar med doften av såptvättade golv – det bästa varje vecka – när man har såptvättat trägolven. 

 

 

Idag skulle vår far Stig fyllt 89 år (!) – han var född den 23 december 1929. Vår mor Hjördis är fem år yngre och fyller 85 år till sommaren. Hon har det svårt nu med sin sjukdom och från i somras har hon försämrats. Jag längtar till den dag hon tappar allt – då hon inte minns oss längre och slipper kämpa med att försöka minnas och förstå. Demenssjukdom är en förfärlig sjukdom det vet vi nu hela vår familj. 

 

 

Första julen någonsin utan yngsta dottern – det känns också tomt – men så är livet. Vi är glada för att vi besökte Irland för bara någon vecka sedan – för att lämna tomtens klappar. Jag minns fortfarande våra jular på Ola Hans Gård utanför Lund – då var vi fem i familjen och på julafton dukade vi i köket och fick nästan inte plats – så många var vi då. Det var mycket stress med mat och julklappar till alla barnen. Förväntningar som hängde i luften. När Axel var liten blev han så nervös att han fick gå och lägga sig i väntan på tomten. När det sedan var dags att fira nya året – ja då bar det iväg till Småland och godaste vänner där – eller så kom de alla ner till Skåne. Massor av härliga barn, god mat och många skratt. 

 

 

Den sortens liv har vi lämnat bakom oss och är nu en ytterst minimerad skara på tre personer till aftonen på Trillabakka. Det blir god mat, julklappar, tuffa spel i Monopol och kanske Rappakalja. Stressen finns inte alls längre och det är ju skönt. Brasorna höjer stämningen och den ro som alltid finns på vår fina gård. 

 

 

Utan Trillabakka och den goda energi som finns här hade jag inte klarat de sista åren. Jag kan inte leva utan en vacker plats och en vacker boendemiljö. Jag menar då inte lyx och flärd eller status – jag menar hållbarhet, enkelhet och det äkta. Det hittar man på Trillabakka som byggt i slutet av 1700-talet. Där har man inte lämnat något åt slumpen, allt är väl genomtänkt, duktiga hantverkare och visionärer ligger bakom gårdens tillblivelse. Jag är stolt och glad för att få bo här ett tag till. 

Ett nytt år! Ett nytt år bjuder upp till dans och förstås så fortsätter vi vår envisa kamp för att flytta till Toscana. Fniss, det kan många i vår omgivning med rätta tycka, vi som tjatat om detta i flera år. Men alltid har någon käpp satt sig i hjulet. Precis som om tiden egentligen inte var rätt (?). Vi önskar att 2019 blir ett år utan sorg, obesvarade frågor och för hårt arbete. Många med oss borde arbeta mindre och få mer tid för sin egen utveckling och sina egna val. Gården får hyras ut eller användas som sommarbostad, helst vill vi sälja men det var ju inte så lätt visade det sig (?). Gården bör ha ett aktivt liv, tolv månader om året, och borde inte lämnas ensam. Märkliga människor – som inte förstår hur lycklig man blir här. 

 

 

 

Vi bor på tröskeln till Österlen och ofta tar vi oss en tur till kusten där. Den 5 januari besökte vi Ales Stenar, stället där barnen skall sprida min aska, jag hoppas det dröjer. Från sten 11 stegar man ut där havet möter stranden. Det finns en oändlig frihet och där kommer jag att trivas. 

 

 

Det är alltid härligt att kasta ut julgranen och skapa plats för tulpanerna, då vet man att våren är på väg.